Jag börjar förstå varför Ryan Adams måste vara sådär smårolig och ironisk under sina konserter. Eftersom man blir så eftertänksam, dyster och sorgsen av hans musik kanske han och hela publiken skulle deppa ihop annars. På ett ganska fint sätt (om man nu kan säga det). För det är ganska fint. Musiken går direkt via hjärtat, där det darrar till lite, vidare till magen där det börjar mola och fångas upp av känslorna som obarmhärtigt utlöser en kombination av kärlek och sorg. Så nu sitter jag här med kärlek och sorg i magen.

När Ryan Adams intar scenen hälsar han inte, han sätter sig på sin stol, tar sin gitarr och börjar spela med huvudet så mycket sänkt att han verkar vilja avskärma sig så mycket som möjligt från sin förväntansfulla publik. Man respekterar det och tänker att han är väl en sån där svår och integritetskrävande musiker som bara vill framföra sin musik. Sen får man gilla det eller inte, han tänker inte vara trevlig för att få oss att gilla honom.

Men så plötsligt mellan några låtar tar han till orda. Han skäller ut alla som fotar med blixt, kritisterar de som sitter och filmar med sina Iphones, svamlar iväg om att blixten är någon slags insekt eller orm, jag fattar inte riktigt. Jag får lust att räcka upp handen och fråga om man får pussas eller om man blir utskälld då. Ja, sådär börjar det och man förstår honom ju till viss del, men tänker att han verkar vara en ganska hård person.

Sen är det lite svårt att beskriva vad som händer. Det där bryska inledandet blandat med den fina musiken börjar att spinna på som en föreställning vi i publiken nog först inte är medvetna om. Till slut går det upp för oss när vi oftare och oftare skrattar mellan låtarna tills vi till slut skrattar av hans minsta ord eller fras. Hur hände det här? Plötsligt är den till en början så inåtslutna artisten så fruktansvärt rolig och lyckas med konsten att få de skitroliga mellanspelen att gå ihop med den finstämda musiken.

Var det uppgjort från början? Var allt från allra första början ett skådespel, ett uttänkt scenario? Det är nog många som undrar det när konserten lider mot sitt slut.

Han bad om ursäkt till de som jobbade på konserten för att de förmodligen skulle gå hem svårmodiga och tunga i sinnena efter att ha lyssnat på hans musik en hel kväll. Men så känns det inte alls. Jag tror de flesta lämnar med ett leende på läpparna och någon slags av lättnad över att all den där svårigheten och sorgsenheten hans musik kan framkalla, fungerar så fint tillsammans med lite skratt.

Ps. Efter att ha läst den här recensionen från 2011, så är det väl bekräftat. Ryan Adams skäller inte ut publiken, han levererar en show. Underbart!